.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Ja, frågan kan man ställa sig…
Åkte i morse till OK bensinstationen för att fylla på bilen med bensin och mötte där, passande nog (eftersom jag ändå planerat att ringa honom idag), pappan till en gammal klasskamrat.
Han kom i en, för honom, alldeles ny bil – på vilket jag så klart utbrast: "Ny bil!"
"Men vet du!" sa han och tittade stort på mig.
"Vad?"
Han vart tyst i några sekunder och jag kunde se hur det bildades tårar i ögonen på honom.
"Jag fick denna [dialekt för 'den'] av M. och jag tycker inte att det är rätt…"
"Va? Varför då?" frågade jag.
"Det är väl inte rätt att hon ska köpa en bil till mig…"
"Du", sa jag "M. är vuxen nu och avgör själv till vilka hon vill ge presenter och har du nu fått en bil så måste det väl betyda att du åtminstone gjort ett bra jobb som far – och du hjälper ju henne hela tiden med huset. Det går ingen nöd på M. så det är bara för dig att vara glad och riktigt nöjd med dig själv."
…
Vi pratade vidare en liten stund innan jag gick in för att betala bensinen och han för att handla.
Säg gärna emot om det finns någon som läser detta och som tycker annorlunda, men som jag tolkar det – att man som förälder får en bil (en bra bil) av sitt barn bara så där, så måste det betyda att man måste gjort ett bra jobb som förälder.
Jag vet också att hade jag haft samma levnadssituation som barnet i fråga här, så hade även jag köpt en bil till min mamma.
Tillbaka i Sverige.
… och hur känns det kan man fråga sig.
Vet inte om det känns något speciellt, mer som vanligt.
Världen finns kvar där ute och här, det är bara att ge mig iväg när jag känner för det.
Nu är jag tillbaka i alla fall!